mange

Vad har hänt i mitt liv sen sist...hm...ingenting egentligen. Har umgåtts med trevlig människor, cyklat 3 mil idag. Köpt nya jeans och bara slöat, slappat å haft det gött. Usch ja, sen vann jag lite poker hos dexter,,,som vanligt, bör tilläggas.

vita mössor flög i luften
nittiofem när våren kom
och Jonas stod på skolgården
och sa jag blir aldrig som dom
dom kan söka sin svar
i dom böcker som dom har
i dom pengar som dom spar
men sen när fruarna drar
då får dom ändä börja om

Karin vill ägna sig åt omsyn
i nåt volontärförband
men hon sjönk själv ner i djupet
och såg andra ro iland
Karin inget gick itu
livet pågår här och nu
så ta dig samman kära du
världen väntar på din hand

Anders går och drömmer
går i väntants tider än
han går och väntar på att lyckan
väller in med kärleken
Anders bli vad du vill bli
det här är självbedrägeri
ingen annan gör dig fri
inte nu och inte sen

och Linnea vi som sa
sida vid sida ska vi gå
om du ville mig nånting
så satt jag tyst och hörde på
men det var du som sa till mig
att jag ändå aldrig skulle förstå
säg aldrig så igen
det gör ont i mig än
jag ville verkligen va din vän
det var du som lät mig gå



Mange/This is life

På den gamla goda tiden så var jag bara slö och lat fast tränade hårt. Numera är jag slö och lat och tränar hårt så det är fortfarande den gamla goda tiden antar jag.....

Sitter kvar på jobbet och ska väl snart släntra hemåt i mörkret som sakta faller. Regn å rusk. Blir kanske något gott till middag då istället...sen lite gitarr å slappning. Ev så skulle jag ha åkt till stan...hm...måste grubbla och se om man ids....kändes lite väl drygt att köra in nu...


Mange/Someday it might be our time to go on a dream travel through life...

tänker på sommaren och hur bra Wiehe va som förkille till Winnerbäck. Var ju faktiskt skitbra!!! och kom ihåg. Där Mikael Wiehe spelar där skiner solen!!!!!


Jag satt häromdagen och läste min tidning,
en dag som så många förut.
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,
som en efter en har ta'tt slut.
Då såg jag en bild av en flicka,
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer iväg genom skogen,
så fort som hon bara nånsin kan.
Hon springer med fladdrande lockar,
hon springer på taniga ben.
Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber
att det inte skall vara försent.

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust,
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart,
och om en stund är den alldeles död.
Men flickan hon springer för livet,
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer mot trygghet och värme,
för det som är riktigt och sant.
Hon springer med tindrande ögon,
hon springer på taniga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,
att finns det liv, är det aldrig försent.

Och jag började darra i vånda och nöd,
jag skaka av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart,
att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka,
och jag är ett springande barn,
som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nå'n som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta,
jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,
att det redan är all'es för sent.